Gunilla G. Björklund
Biografi
Född 1943 i Östergötland och bosatt i Örebro sedan 1980. Under min uppväxt fick jag mycket inspiration av mina kreativa föräldrar.
Min skapande ådra fick inte så stort utrymme i min ungdom p.g.a. mitt arbete som sjuksköterska och min son som är döv och kommunicerar med teckenspråk. Teckenspråk är liksom konsten ett tyst språk som skapas med händerna.
I början på -90 talet började jag måla i olja och senare i akvarell. Jag har gått längre och kortare kurser men räknar mig som självlärd.
Under livets gång har mina värderingar förändrats och jag har blivit mer medveten om sambanden mellan kropp och själ och allt skapande.
2003 förändrades mitt måleri efter kurser i Metoden Vedic Art, som bygger på den mångtusenåriga Vediska kulturen och dess kunskaper. Akrylfärger blev mitt nya redskap. Jag har sedan dess fått en ny drivkraft och frihet att skapa inifrån mig själv.
Mitt måleri reflekterar och är en spegling av var jag befinner mig i mitt liv och hur mitt innersta ständigt talar till mig via färger, former och symboler.
Målningarna talar sitt eget språk och förmedlar färgstarka laddningar där ljuset bryter sig fram genom mörkret. Ljuset ger livskraft, kärlek och glädje till mig vilket jag också vill förmedla till dig som betraktar mina tavlor.
Internationell jurybedömning:
Representerad i Who´s Who in International Art 2008
Konstkritik
av
Stig Åke Stålnacke 2004
Medlem i AICA
Association of Art Critics
LJUSDYRKERSKAN
Ofta frågar jag mig:
Varför konst? Varför måleri?
Skälet till frågorna är att finna i min dröm om att konst skall vara mer än dekor , mer än ytliga gester.
Så ser jag en svit bilder av Gunilla G. Björklund och jag känner mycket plötsligt och mycket starkt att konsten, i detta fall måleriet, kan vara bärare av livets djupaste känsla och mening. Konst kan söka sig in mot centrat i våra liv,spegla, uttrycka, formulera en tillvarons udd och värme. Jag tänkte: (när jag såg målerierna)
Se ljuset.
Så starkt använder sig Gunilla G. Björklund av ljusets krafter och strålglans att man känner att hela dettamåleriets mening är badande i ljus.
Eller sannare sagt:
I bilderna ser jag hur ljuset bryter sig fram, tar sig igenom mörkret och oklarheter för att ge en strimma av hopp och glädje.
I målning efter målning nitar hon fast som "ljusdyrkan".
Det handlar om en inre kraft, en självklarhet i hennes väsen som inte kan hejdas, inte hindras, inte stängas ute. Jag vet inte ens om
Gunilla G. Björklund vet om att hon rakt igenom är ljusets budbärare?
Vet hon att hennes motiv är altartavlor om ljusets nödvändighet i våra liv? Vet hon att det är ljuset som skapar växternas liv och att det är ljuset som får formerna att framträda inför våra ögon. Och då talar jag mera om det inre ljuset än jag talar om några hundra vatts lampor. Men det är klart, när jag kikar på titlarna till hennes tavlor
ser jag ordet "LJUS" komma igen som ett mantra.
"Kärlek till ljuset" och "Bärare av ljuset" och
"Kvinnans väg mot ljuset"
kan tavlorna heta . Så visst är hon en medveten "ljussökare".
Jag lägger hennes bilder åt sidan ett dygn och återvänder till dem. Vill vid ett förnyat seende granska dessa ljusgrottor.
Vad är det jag ser?
Jo egentligen något ofantligt enkelt, och fantastiskt i mina ögon stort. Jag ser en människas böner, ser Gunilla G. Björklunds vädjan till det andliga om att få vara bärare av ljusets storhet, liv och värme. Jag ser igen tavlor som i all sin anspråklöshet blir påträngande just genom sin nästan naiva berättelse om
ljusets skönhet.
Det vore förmätet att tala om de stora ljusskildrarna i konsthistorien. (För detta är inget måleri som vill göra sig "stort" eller märkvärdigt). Men det är svårt att komma undan det ljusmåleri som gjort så mycket av våra konstupplevelser så djupa och meningsfulla. Jag tänker på Evert Lundkvists ljussökande och ljusbärande bilder och jag tänker på Smålandskonstnären Ragnar Perssons ljusdränkta vyer eller interiörer.
Hos Gunilla G. Björklund träder det vita, det gula, det transparanta och det silande ljuset in som hoppets språk, trons viskningar, livskänslans spröda skönhet. Jag tror att allt måleri - all konst måste vara just en sorts "andens röst". Är det inte så kan det gott få vara. Då berör det mig inte. Och jag kan för övrigt bara tala utifrån min själs längtan, drömmar och eventuella känslighet.
Men utifrån dessa förutsättningar så vågar jag påstå att
Gunilla G. Björklunds måleri utspelas strax innan det stora äventyret, hon målar sig fram mot den stora friheten och den stora känslan i all konst som till slut blir ett himla stormande äventyr av kärlek.
Och kan måleri bli större? Viktigare, än att lägga sig i närheten av kärleken?
Då kanske måleri till och med är just kärlek?
2004 09 09
Stig Åke Stålnacke
Konstkritiker